Landslide
Hey,
På söndagkväll fick jag helt plötsligt ont i nacken och kunde inte böja huvudet åt vänster. På måndagen var det värre och det slutade med en blixtrande smärta som gjorde mig oförmögen att röra huvudet alls. Trevor fick klä på mig, vilket kändes rätt ovärdigt :P
Jag kunde inte jobba, istället åkte vi till en klinik där en arabisk doktor kände på min nacke och kollade hals och öron. Det tog inte särskilt lång tid, vi gick till andra avdelningen av kliniken för att hämta ut medicin. Två burkar. Vi körde och köpte en vetekudde som jag hade runt nacken resten av kvällen. Trevor överraskade mig med en chokladask och pysslade om mig. Jag är hemma inatt igen för att låta det gå över. Det är ingen fara, vet inte vad som hände men det känns mycket bättre nu. Jag kan äntligen röra på huvudet utan några större problem. Imorgon blir det jobb i alla fall!
På söndagkväll fick jag helt plötsligt ont i nacken och kunde inte böja huvudet åt vänster. På måndagen var det värre och det slutade med en blixtrande smärta som gjorde mig oförmögen att röra huvudet alls. Trevor fick klä på mig, vilket kändes rätt ovärdigt :P
Jag kunde inte jobba, istället åkte vi till en klinik där en arabisk doktor kände på min nacke och kollade hals och öron. Det tog inte särskilt lång tid, vi gick till andra avdelningen av kliniken för att hämta ut medicin. Två burkar. Vi körde och köpte en vetekudde som jag hade runt nacken resten av kvällen. Trevor överraskade mig med en chokladask och pysslade om mig. Jag är hemma inatt igen för att låta det gå över. Det är ingen fara, vet inte vad som hände men det känns mycket bättre nu. Jag kan äntligen röra på huvudet utan några större problem. Imorgon blir det jobb i alla fall!
Första advent.
Hey,
Ja, igår var det första advent. Jag vaknade på eftermiddagen och blev helt tossig när jag insåg att det var advent. Vi hade tänkt åka till gallerian, men jag var i sådan julstämning att jag bara ville pynta. Så jag tog fram lådan som är fylld med allt juligt vi fick förra året av min fina mamma, pappa, Sofie, Emma, Jenny, mormor och morfar. Julduken som mamma gjort hamnade på bordet tillsammans med ljusstaken. Stjärnan i köksfönstret och tomtar lite varstans. Det är så mysigt här. Jag är så glad att vi inte bor hos Gord längre, det känns mer avslappnat nu och jag kan göra vad jag vill.
Vi åkte till Ikea och köpte glögg och Annas pepparkakor (de bästa som mormor alltid skämmer bort mig med). När vi kom hem startade vi den senaste versionen av En Julsaga och mös till det med ett tänt ljus, glögg och pepparkakorna. Det var otroligt gosigt. Efter filmen slog vi in julklappar tillsammans och lyssnade på julmusik, Trevor tyckte om Mer Jul av Adolphson och Falk :)
Nu kommer lite bilder!
(Här kan ni se den fula soffan som jag alltid klagar på :P)
Ja, igår var det första advent. Jag vaknade på eftermiddagen och blev helt tossig när jag insåg att det var advent. Vi hade tänkt åka till gallerian, men jag var i sådan julstämning att jag bara ville pynta. Så jag tog fram lådan som är fylld med allt juligt vi fick förra året av min fina mamma, pappa, Sofie, Emma, Jenny, mormor och morfar. Julduken som mamma gjort hamnade på bordet tillsammans med ljusstaken. Stjärnan i köksfönstret och tomtar lite varstans. Det är så mysigt här. Jag är så glad att vi inte bor hos Gord längre, det känns mer avslappnat nu och jag kan göra vad jag vill.
Vi åkte till Ikea och köpte glögg och Annas pepparkakor (de bästa som mormor alltid skämmer bort mig med). När vi kom hem startade vi den senaste versionen av En Julsaga och mös till det med ett tänt ljus, glögg och pepparkakorna. Det var otroligt gosigt. Efter filmen slog vi in julklappar tillsammans och lyssnade på julmusik, Trevor tyckte om Mer Jul av Adolphson och Falk :)
Nu kommer lite bilder!
(Här kan ni se den fula soffan som jag alltid klagar på :P)
Snuggle time.
Min och Trevors lördag spenderades i den fula soffan. Vi poppade popcorn, hällde upp chips och cola och burrade in oss i täcket framför en film och levande ljus. Det blev Con Air. Vi hinner inte göra särskilt mycket på helgerna längre eftersom jag sover hela lördagen, vilket är jobbigt men vi överlever. En annan nackdel är att jag knappt hinner ringa hem längre och det gör mig lite smått sur.
Jag har det rätt bra på jobbet, det är verkligen perfekt bortsett från att jag jobbar natt. Jag tycker om de flesta jag arbetar med, jag får göra olika saker (visst trosor är SKITTRÅKIGT att sortera men det andra är helt ok) och jag får spendera tid utanför hemmet och tjäna pengar, plus att jag får en massa saker gratis. Planen är att jobba på Victoria's Secret till nyår och sedan hitta något nytt, för min hälsa börjar ta stryk eftersom min kropp är förvirrad och jag behöver mer balans i livet för att vara tillfreds. Jag hinner bara sova, äta, jobba och vara med Trev på söndagar. Ingen tid i ensamhet eller tid för yoga.
Nu är klockan 3:24 på morgonen och jag kan inte sova. Trev snusar i sovrummet. Kylskåpet gör ett konstigt, alldagligt ljud. Jag ser fram emot denna söndag, förhoppningsvis ska vi till Art gallery of Alberta och kolla på konst! Det gör mig så lycklig! Jag borde gå och lägga mig igen. Jag saknar Sverige. 
Ricci Hair co.
Hey,
Idag spenderade jag 2,5 timme i Kanadas prisbelönta frisörsalong Ricci Hair Co. som ligger i stan. När jag kom fram fick jag byta om till en slags rock och serverades sedan vatten/te/kaffe medan Vicky (världens bästa frisör!) berättade om mina alternativ. Hon var helt salig över mitt hår och sa att hon blev överlycklig när hon såg mig och bad till gudarna att jag ville blondera mig (vilket jag ville). Medan jag väntade på att färgen skulle ta öste hon tidningar på bänken framför mig. Salongen var glammig och mycket chic.
När färgen skulle tvättas ur fick jag en härlig massage genom hela hårbottnen och sedan klippte hon mig. Hon var helt underbar, gjorde precis som jag ville (till skillnad från frisörerna i Vancouver). Jag kände mig som en drottning. Resultatet blev jag supernöjd med. Fast när Trevor kom hem och skrek när han fick syn på mig blev jag tveksam. Han var inte beredd på att jag skulle vara så blond och sa att han behövde vänja sig.... pfff.
Nåväl, kommer du skrika?
Idag spenderade jag 2,5 timme i Kanadas prisbelönta frisörsalong Ricci Hair Co. som ligger i stan. När jag kom fram fick jag byta om till en slags rock och serverades sedan vatten/te/kaffe medan Vicky (världens bästa frisör!) berättade om mina alternativ. Hon var helt salig över mitt hår och sa att hon blev överlycklig när hon såg mig och bad till gudarna att jag ville blondera mig (vilket jag ville). Medan jag väntade på att färgen skulle ta öste hon tidningar på bänken framför mig. Salongen var glammig och mycket chic.
När färgen skulle tvättas ur fick jag en härlig massage genom hela hårbottnen och sedan klippte hon mig. Hon var helt underbar, gjorde precis som jag ville (till skillnad från frisörerna i Vancouver). Jag kände mig som en drottning. Resultatet blev jag supernöjd med. Fast när Trevor kom hem och skrek när han fick syn på mig blev jag tveksam. Han var inte beredd på att jag skulle vara så blond och sa att han behövde vänja sig.... pfff.
Nåväl, kommer du skrika?
Back to school.
Hey,
Det känns lite som att min blogg har avlidit. Men jag får jag väl ta och skriva igen.
Det har inte hänt mycket på sistone, mest en massa jobb och sömn och kilon känns det som. Jag har börjat kolla på skolor här i Edmonton, för jag vill inte vara gammal när jag pluggat färdigt och för att det är tusen gånger lättare att få bättre jobb efteråt. Just nu jobbar jag på alla papper för att ansöka till universitetet Grant MacEwan. Jag söker till Arts and Culture management som verkar väldigt bra och som kan leda mig till en av mina drömmar, jag har ju så många.
Igår var vi på en mässa där folk kunde söka jobb, kolla på skolor och lyssna på några korta konferenser. Man kunde även träffa rådgivare som studerade ens CV, vilket vi gjorde men han hade inte många tips att komma med eftersom Trevor hjälpt mig att göra mitt helt perfekt.
Annars har vi shoppat en massa julklappar till min familj hemma i Halland och slagit in till stämningsfull julmusik. Vi har jättekallt väder, ett tjockt lager av snö utanför och hela staden är dekorerad med granar och belysning. Det är rätt mysigt.
Jag är lite putt att jag missade Wapnö julmarknad i år igen, det är ju så juligt som det kan bli... snyft snyft. Nåväl, en dag ska vi fira jul i Sverige, Trev ska få smaka på riktig svensk julstämning!
Det känns lite som att min blogg har avlidit. Men jag får jag väl ta och skriva igen.
Det har inte hänt mycket på sistone, mest en massa jobb och sömn och kilon känns det som. Jag har börjat kolla på skolor här i Edmonton, för jag vill inte vara gammal när jag pluggat färdigt och för att det är tusen gånger lättare att få bättre jobb efteråt. Just nu jobbar jag på alla papper för att ansöka till universitetet Grant MacEwan. Jag söker till Arts and Culture management som verkar väldigt bra och som kan leda mig till en av mina drömmar, jag har ju så många.
Igår var vi på en mässa där folk kunde söka jobb, kolla på skolor och lyssna på några korta konferenser. Man kunde även träffa rådgivare som studerade ens CV, vilket vi gjorde men han hade inte många tips att komma med eftersom Trevor hjälpt mig att göra mitt helt perfekt.
Annars har vi shoppat en massa julklappar till min familj hemma i Halland och slagit in till stämningsfull julmusik. Vi har jättekallt väder, ett tjockt lager av snö utanför och hela staden är dekorerad med granar och belysning. Det är rätt mysigt.
Jag är lite putt att jag missade Wapnö julmarknad i år igen, det är ju så juligt som det kan bli... snyft snyft. Nåväl, en dag ska vi fira jul i Sverige, Trev ska få smaka på riktig svensk julstämning!
Elizabeth avenue.
Igår skulle jag gå till bussen som vanligt, jag hoppade på som jag alltid gör och satte mig längst fram. Vad jag inte visste var att jag inom några få minuter skulle se något hemskt. När bussen stannade vid ett rödljus precis utanför NAIT hörde jag en krasch och tittade upp. Jag såg en kropp som for genom luften och ner mot asfalten. Alla på bussen flämtade, stirrade och några brast ut i chockade ord. Jag var hypnotiserad. Jag vet inte vad jag tänkte på. Allt jag minns är att jag stirrade på manskroppen som låg helt stilla. Jag önskade att han skulle röra på sig. En kvinna på bussen sprang ut för att se om han andades. Busschauffören kallade på ambulans. Kroppen rörde sig inte. Först trodde jag att han åkt genom en bilruta men fick veta idag att han kört motorcykel, men hade ingen hjälm på sig när han föll till marken. Jag gick av bussen och ringde Trev, jag minns inte vad jag sa bara att jag ville komma hem och när han frågade vad som stod på kunde jag inte beskriva vad jag sett. Jag kände mig illamående och ledsen och förvånad på samma gång. Trev sprang för att möta upp mig och när han höll om mig brast jag ut i gråt. Jag hörde ambulanserna. Vi kom hem och jag grät oavbrutet i en timme. Hela scenen spelas fortfarande i mitt huvud, om och om igen. Jobbiga tankar dök upp, tänk så var han på väg hem till sin fru, sina barn, sina föräldrar? Tänk vad bilföraren måste gå igenom just nu.
Jag brukar anse att saker händer av en anledning, men just nu kan jag inte se poängen. Varför skulle det hända just dem människorna? Varför skulle jag se det? Varför satte jag mig inte längst bak i bussen? Jag har en känsla av att man måste ta denna fruktansvärda upplevelsen som någon form av lärdom. Jag fick se hur bräckligt livet är och jag ska vara tacksam för varje dag jag får uppleva.
När jag vaknade i morse kollade jag nyheterna med en gång. Han dog på sjukhuset. Han var 47 år och de tror att han var lärare på NAIT, Trevors skola. Jag pratade aldrig med honom, men jag kommer aldrig glömma honom. Jag skänker dagens tankar till honom och hans nära.
Artikeln:
Jag brukar anse att saker händer av en anledning, men just nu kan jag inte se poängen. Varför skulle det hända just dem människorna? Varför skulle jag se det? Varför satte jag mig inte längst bak i bussen? Jag har en känsla av att man måste ta denna fruktansvärda upplevelsen som någon form av lärdom. Jag fick se hur bräckligt livet är och jag ska vara tacksam för varje dag jag får uppleva.
När jag vaknade i morse kollade jag nyheterna med en gång. Han dog på sjukhuset. Han var 47 år och de tror att han var lärare på NAIT, Trevors skola. Jag pratade aldrig med honom, men jag kommer aldrig glömma honom. Jag skänker dagens tankar till honom och hans nära.
Artikeln:
Motorcyclist killed in Edmonton crash
By Mariam Ibrahim, edmontonjournal.com November 9, 2011
A 47-year-old man is dead after a crash between a motorcycle and a car at the intersection of 106th Street and Princess Elizabeth Avenue at 7:45 p.m. on Nov. 9, 2011.
A 47-year-old man is dead after a crash between a motorcycle and a car at the intersection of 106th Street and Princess Elizabeth Avenue at 7:45 p.m. on Nov. 9, 2011.
Photograph by: Mariam Ibrahim, edmontonjournal.com
EDMONTON - A 47-year-old man is dead after a crash between a motorcycle and a car Wednesday evening in central Edmonton, police said.
Police were called to the crash at the intersection of 106th Street and Princess Elizabeth Avenue at about 7:45 p.m.
A sedan was heading east on Princess Elizabeth Avenue when it turned, striking the westbound motorcycle, said Sgt. Dave Thomson, with the Edmonton police collision investigation unit.
The motorcyclist was treated at the scene before being transported to the Royal Alexandra Hospital, where he was pronounced dead.
The man’s identity has not yet been released, pending notification of next of kin.
A colleague of the victim at the scene identified him as an instructor at the Northern Alberta Institute of Technology, which is next to the crash site.
It’s not yet clear which vehicle had the right of way or whether speed was a factor in the crash, Thomson said.
“We’re going to be looking at speed, phases of the lights and, of course, witness statements,” he said.
Alcohol is not a factor, he added.
The 41-year-old man driving the car was not injured.
The intersection was blocked off by police for several hours as they investigated the crash."
Halloween
Hey,
Nu kommer sista delen ur årets spökhistoria, jag har äntligen tid att skriva nu när jag sitter här i den fula soffan, med iskallt mörkt höstväder utanför och varmt och mysigt inomhus.
Eftersom Halloween var på en måndag hade vi inte mycket tid att fira, men dagen spenderades ändå åt lite bakning, jag gjorde mina berömda chokladmuffins i pumpaformar och sedan en läskig kyrkogårdskaka tillsammans med Trevor. Det var väldigt mysigt. Efter det var det dags att mörda årets pumpa, det blev inte det klassiska pumpanyllet utan vi gjorde istället Jack Skellington från Nightmare before Christmas.
Precis som förra året ska jag bjuda på skräckfilm där Trev visar sin galna och vanligaste sida. Men nu, mer bilder och mindre skriva!
P.S Den första och tredje filmen är roligast :)
Nu kommer sista delen ur årets spökhistoria, jag har äntligen tid att skriva nu när jag sitter här i den fula soffan, med iskallt mörkt höstväder utanför och varmt och mysigt inomhus.
Eftersom Halloween var på en måndag hade vi inte mycket tid att fira, men dagen spenderades ändå åt lite bakning, jag gjorde mina berömda chokladmuffins i pumpaformar och sedan en läskig kyrkogårdskaka tillsammans med Trevor. Det var väldigt mysigt. Efter det var det dags att mörda årets pumpa, det blev inte det klassiska pumpanyllet utan vi gjorde istället Jack Skellington från Nightmare before Christmas.
Precis som förra året ska jag bjuda på skräckfilm där Trev visar sin galna och vanligaste sida. Men nu, mer bilder och mindre skriva!
P.S Den första och tredje filmen är roligast :)
Malin in Pumpkinland
Hey,
Nu har jag lite tid över att berätta om den andra delen ur min spökhistoria. På söndagen åkte vi till Prairie Gardens för att köpa årets pumpa. Tyvärr är det för kallt i Edmonton för att kunna ha ett pumpaland så det var inte lika roligt som förra året men där fanns en massa andra grejer man kunde göra.
Solen sken och luften var frisk. Vi stötte på tre människor utklädda till fågelskrämmor (de var jätteläskiga). Vi gick igenom en labyrint och kysstes i majsfältet. Folk sköt pumpor ur en kanon för att träffa ett litet piratskepp. De hade en massa djur som lamor, getter, kaniner och höns. Vi promenerade mest omkring och tittade på alla grejer de hade där. Några uppträdde. Vi hittade vår pumpa och köpte lite chokladfudge.
Sist av allt gick vi in i en stuga där man fick klä ut sig, de tog de kort på oss och skickade till vår mail. Jag och Trev klädde ut oss till cowboy/cowgirl och skrattade åt varandra. Det var en väldigt mysig dag trots att jag inte fick vandra bland hundratals pumpor.
Men det bästa av allt: vi har köpt kamera och nu efter en lång väntan kommer det bilder :)
Parkeringen
Se så läskiga dem är!
Ingången till labyrinten
Djur!
Världens sötaste kaniner!
Häftiga pumpor
Haha :D
Cowboysarna får avsluta dagens inlägg :)
Nu har jag lite tid över att berätta om den andra delen ur min spökhistoria. På söndagen åkte vi till Prairie Gardens för att köpa årets pumpa. Tyvärr är det för kallt i Edmonton för att kunna ha ett pumpaland så det var inte lika roligt som förra året men där fanns en massa andra grejer man kunde göra.
Solen sken och luften var frisk. Vi stötte på tre människor utklädda till fågelskrämmor (de var jätteläskiga). Vi gick igenom en labyrint och kysstes i majsfältet. Folk sköt pumpor ur en kanon för att träffa ett litet piratskepp. De hade en massa djur som lamor, getter, kaniner och höns. Vi promenerade mest omkring och tittade på alla grejer de hade där. Några uppträdde. Vi hittade vår pumpa och köpte lite chokladfudge.
Sist av allt gick vi in i en stuga där man fick klä ut sig, de tog de kort på oss och skickade till vår mail. Jag och Trev klädde ut oss till cowboy/cowgirl och skrattade åt varandra. Det var en väldigt mysig dag trots att jag inte fick vandra bland hundratals pumpor.
Men det bästa av allt: vi har köpt kamera och nu efter en lång väntan kommer det bilder :)
Parkeringen
Se så läskiga dem är!
Ingången till labyrinten
Djur!
Världens sötaste kaniner!
Häftiga pumpor
Haha :D
Cowboysarna får avsluta dagens inlägg :)
Haunted Hike.
Hey,
Nu ska jag berätta för er vad jag och Trevor gjorde i lördags för att hedra Halloweens läskighet.
Vi stod i vad som kändes som en oändlig kö för att komma fram till bussarna som skulle ta oss till vår destination. Långsamt rörde sig kön framåt. Vi stod där i cirka 1,5 timme och frös. Jag fick en glimt av en busschaufför utklädd till liemannen vilket inte kunde båda gott. Turligt nog var vår chaufför inte utklädd, tråkmåns.
Efter en liten stund kom vi fram till en bäcksvart skog. Inga ficklampor var tillåtna. På väg mot ingången blev vi överraskade av en SWAT-agent som sprang emot oss med en motorsåg. Man hörde hur en massa tjejer skrek på andra sidan skogen. Skulle vi överleva denna hemsökta promenad?
Hela aktiviteten var för välgörenhet, barnsjukhus, efter donationen var vi i de dödas händer. Vi var många som gick på samma gång, vilket gjorde det svårt att utskilja vilka som var på vår sida. Helt plötsligt gick en döing förbi oss. Människor i kamouflage satt på marken och kröp helt plötsligt mot oss. Vi gick förbi övergivna polisbilar som blinkade så det såg ut som en brottsplats. Tyvärr hittade dem min svaga punkt: obeskrivlig fobi mot hajar. En stor "låtsashaj" var bredvid stigen med blod som rann ur den öppna munnen. Bredvid hajen fanns ännu ett lik. Vi kom fram till en liten gruva de gjort, inuti spelades droppljud och spindelväv hängde från taket.
Efter några steg till kom vi fram till en övergiven och väldigt schabbig buss. Alla mina sinnen sa nej, instinktivt såg vi alla en fälla men det fanns ingen annan väg runt bussen. En likbrud satt helt stilla och skrek helt plötsligt på oss. Busschauffören var en zombie som försökte sträcka sig efter oss och när jag gick ut ur bussen (utan några andra människor i sikte) hade en döing gömt sig bakom och hoppade fram rakt framför mig. Jag skrek. Mitt första och sista skrik medan Trev skrattade hejdlöst åt mig.
Sist av allt kom vi fram till en övergiven cirkus med typisk musik i bakgrunden. Vi gick förbi ett skynke. I en cirkel stod några clowner (som jag inte heller är särskilt förtjust i), först trodde jag att de var dockor, men plötsligt rörde de sig mot oss. En av dem gick rakt emot mig men som tur var är det inte tillåtet för skådespelarna att röra oss. Vi klarade oss förbi de dumma clownerna och insåg att vi överlevt promenaden. Så vi tog bussen hem, poppade popcorn och satte oss framför Psycho innan vi gick och lade oss.
Det var en väldigt lyckad kväll, bättre än Halloween-festen hade varit.
Nu ska jag berätta för er vad jag och Trevor gjorde i lördags för att hedra Halloweens läskighet.
Vi stod i vad som kändes som en oändlig kö för att komma fram till bussarna som skulle ta oss till vår destination. Långsamt rörde sig kön framåt. Vi stod där i cirka 1,5 timme och frös. Jag fick en glimt av en busschaufför utklädd till liemannen vilket inte kunde båda gott. Turligt nog var vår chaufför inte utklädd, tråkmåns.
Efter en liten stund kom vi fram till en bäcksvart skog. Inga ficklampor var tillåtna. På väg mot ingången blev vi överraskade av en SWAT-agent som sprang emot oss med en motorsåg. Man hörde hur en massa tjejer skrek på andra sidan skogen. Skulle vi överleva denna hemsökta promenad?
Hela aktiviteten var för välgörenhet, barnsjukhus, efter donationen var vi i de dödas händer. Vi var många som gick på samma gång, vilket gjorde det svårt att utskilja vilka som var på vår sida. Helt plötsligt gick en döing förbi oss. Människor i kamouflage satt på marken och kröp helt plötsligt mot oss. Vi gick förbi övergivna polisbilar som blinkade så det såg ut som en brottsplats. Tyvärr hittade dem min svaga punkt: obeskrivlig fobi mot hajar. En stor "låtsashaj" var bredvid stigen med blod som rann ur den öppna munnen. Bredvid hajen fanns ännu ett lik. Vi kom fram till en liten gruva de gjort, inuti spelades droppljud och spindelväv hängde från taket.
Efter några steg till kom vi fram till en övergiven och väldigt schabbig buss. Alla mina sinnen sa nej, instinktivt såg vi alla en fälla men det fanns ingen annan väg runt bussen. En likbrud satt helt stilla och skrek helt plötsligt på oss. Busschauffören var en zombie som försökte sträcka sig efter oss och när jag gick ut ur bussen (utan några andra människor i sikte) hade en döing gömt sig bakom och hoppade fram rakt framför mig. Jag skrek. Mitt första och sista skrik medan Trev skrattade hejdlöst åt mig.
Sist av allt kom vi fram till en övergiven cirkus med typisk musik i bakgrunden. Vi gick förbi ett skynke. I en cirkel stod några clowner (som jag inte heller är särskilt förtjust i), först trodde jag att de var dockor, men plötsligt rörde de sig mot oss. En av dem gick rakt emot mig men som tur var är det inte tillåtet för skådespelarna att röra oss. Vi klarade oss förbi de dumma clownerna och insåg att vi överlevt promenaden. Så vi tog bussen hem, poppade popcorn och satte oss framför Psycho innan vi gick och lade oss.
Det var en väldigt lyckad kväll, bättre än Halloween-festen hade varit.
Romance.
Hey,
Under veckorna jag jobbat har en viss kanadensisk prins strött guldglimtar i tillvaron med vardagsromantik. Han har tagit sig tid att promenera med mig till bussen om kvällarna eftersom det är en bit att gå. En särskilt vacker kväll såg vi norrsken för första gången och åh så spektakulärt det var! En obeskrivlig upplevelse trots att skenet inte var jättestarkt.
När jag kom hem en morgon låg där en två sidor lång kärleksdikt som Trevor skrivit till mig. Dikter är något av det bästa jag vet och får mitt hjärta att puttra omedelbart.
Några mornar senare när jag kommit hem låg där ett chokladspår längs trappan och ner mot köket. Lindor choklad...mmmm! Vid varje chokladbit låg där en komplimang. På lördagen kom han in med frukost på sängen till mig och sa att han önskar att han kunde göra det oftare.
Det gör verkligen hela min dag när jag kommer hem efter jobbet och är trött och hittar alla dessa små kärleksbevis. Det räcker nästan att se att han diskat efter oss för att få mig på bättre humör. Min ängel från ovan.
Jag har två inlägg till att skriva men börjar med detta, så ni har något att se fram emot nu när jag inte skrivit på länge :)
Under veckorna jag jobbat har en viss kanadensisk prins strött guldglimtar i tillvaron med vardagsromantik. Han har tagit sig tid att promenera med mig till bussen om kvällarna eftersom det är en bit att gå. En särskilt vacker kväll såg vi norrsken för första gången och åh så spektakulärt det var! En obeskrivlig upplevelse trots att skenet inte var jättestarkt.
När jag kom hem en morgon låg där en två sidor lång kärleksdikt som Trevor skrivit till mig. Dikter är något av det bästa jag vet och får mitt hjärta att puttra omedelbart.
Några mornar senare när jag kommit hem låg där ett chokladspår längs trappan och ner mot köket. Lindor choklad...mmmm! Vid varje chokladbit låg där en komplimang. På lördagen kom han in med frukost på sängen till mig och sa att han önskar att han kunde göra det oftare.
Det gör verkligen hela min dag när jag kommer hem efter jobbet och är trött och hittar alla dessa små kärleksbevis. Det räcker nästan att se att han diskat efter oss för att få mig på bättre humör. Min ängel från ovan.
Jag har två inlägg till att skriva men börjar med detta, så ni har något att se fram emot nu när jag inte skrivit på länge :)
