hearts completed again.
Hey,
I onsdags var den stora dagen då jag fick återförenas med min kanadensare Trevor. Jag gick upp tidigt. Inget direkt intressant hände förrän eftermiddagen kom, då hörde jag min syster skrika från nedervåningen, luren väntade på mig och när jag svarat hörde jag hans röst. Flygresan till Frankfurt hade gått bra bortsett från att han hade en skrikande bebis i sätet framför vars mor hade svårt att hantera detta. Han mådde bra. Vi var båda taggade och ljudet av hans röst gjorde mig än mer otålig. Jag gjorde iordning mig och hade problem med att välja kläder. Plötsligt var det dags att åka till Landvetter sa mamma och vi åkte dit. Jag svettades och jag var nervös. Vi köpte glass för jag var hungrig och sedan var vi framme vid flygplatsen. Vi hade lite tid kvar att vänta innan planet landade. Strax därefter visade skärmen att planet landat från Frankfurt! Mitt hjärta slog i onaturlig takt och jag svettades ännu mer. Djupa andetag. Bagaget lastades ut. Djupa andetag. Bagaget var färdiglastat. Ännu djupare andetag. Folk samlades runt mig, också väntandes. Jag såg folk komma ut från dörren som skilde mig och Trevor åt. Varenda gång någon med mörkt hår och bruna ögon steg ut slog mitt hjärta trippelslag. Folk ställde sig i vägen för mig och jag kunde inte se något så jag ställde mig på sittplatserna, högre än alla andra. Där kom han! Mitt livs kärlek uppenbarades och såg mig med en gång och gav mig ett brett leende. Hans vackra leende. Jag hoppade ner från sittplatserna och lät någon passera innan jag äntligen (jag måste bara skriva det en gång till) äntligen blev omfamnad. Vi höll hårt om varandra. Jag kysste honom och tittade in i hans vackra bruna ögon. Äntligen var han i mina armar. Hand i hand gick vi ut mot bilen. Ibland stannade vi till och kysstes eller bara omfamnade varandra. Vi satte oss längst bak i bilen och höll om varandra hela vägen hem. Äntligen!
delivery from Canada ♥
Hey,
Imorgon gäller det. Imorgon ska vi hämta Trevor på flygplatsen och sedan är han min helt och hållet. Jag är sprallig, jag har fjärilar i magen och jag är nervös på ett överlyckligt sätt. Det är verkligen imorgon som jag får se honom igen. Vart tog alla dagar vägen? 101 dagar har bara flugit iväg känns det som, samtidigt känns det som jag väntat i evigheter.
Igår städade jag gästhuset ordentligt efter mina systrars röra... halvfulla colaflaskor, godispapper, filmer, kuddar, ja allt möjligt fanns där inne. Nu är det riktigt mysigt där i alla fall.
Idag har jag städat bilen, rensat poolen där jag räddat ett ex antal humlor och filosoferat i gästhuset. Mitt rum ska få en snabb städning till innan allt är redo.
Imorgon ska jag upp tidigt, 6.00 ska jag vara uppe för att köra Peter till Falkenberg och efter det kommer jag nog vara alltför uppspelt för att somna om. Under dagen ska jag bara fixa iordning mig: Duscha, fixa håret och makeup och jag kommer vara redo att möta honom i Landvetter.
Jag hoppas att imorgon blir en av de bästa dagarna i mitt liv!
3...2...1... Touchdown
Nu spritter det i kroppen och jag känner mig mer rastlös än någonsin. Han är nästan här. På onsdag är min sagoprins här. Jag har säkert två dussin saker att förbereda men jag kan inte komma på en enda för mitt huvud är fyllt av tankar på hur slutet av den kommande veckan kommer se ut. Hur framtiden kommer att se ut. Jag kan inte ens fokusera på vad jag ska skriva, det är bäst jag slutar. Ville bara få fram att det är 3 dagar kvar!!! Sedan är min väntan över i sju månader. Jag får vara med honom i sju månader, inte två futtiga veckor! Sedan kommer jag vara hemma i 6-7 månader och efter det får jag vara tillsammans med honom hur länge jag vill, vilket jag hoppas är resten av mitt liv ♥
6...5...4...3...2...1... Touchdown
Nu är det inte många dagar kvar tills Trevor kommer, mindre än en vecka och jag kan knappt fatta det. Trots att det känns som att jag väntat i evigheter kan jag knappt fatta att han snart är här. Det känns ungefär som studenten, den närmade sig men man förstod det aldrig riktigt. Jag har förberett mig med en lång packlista, en redan packad väska, fixat passfoton och jag har skickat in alla papper för att få en kopia på mitt belastningsregister.
Andra förberedelser som måste vara färdiga innan hans ankomst är mestadels städning, gästhuset och mitt rum behöver verkligen städas. På tisdag flyger Trev mot Sverige och på onsdag klockan 18.50 kommer han till Göteborg. Vi har pratat om vad vi ska göra här också, vi ska fira hans födelsedag i mormor och morfars stuga i Kushult där vi ska vara ensamma och grilla och bada i sjön. Vi ska gå på bio, åka till High Chaparral, äta polkagrisar i Gränna och en massa annat. Jag längtar ihjäl mig! Nästa vecka kommer han till mig!
upbeat.
När det nya kapitlet i mitt liv närmar sig försöker jag insupa så mycket av den atmosfären jag lever i som möjligt. När jag kör bilen och tittar ut över fälten som lyser gula av solens varma strålar, den blå himlen och den sköna känslan av att här hör jag hemma, försöker jag bevara den bilden i huvudet. Sveriges skönhet. Jag gick nyligen promenaden runt Slättelynga, i skogen och över de små broarna och njöt av utsikten. Hur solen långsamt gick ner mellan träden, hur det vita skummet i ån följde med strömmen och solfläckarna på de grönskande träden. Jag vandrade där och kände hur ett lugn lade sig över mig, en inre frid, jag insåg att jag är redo att gå vidare. Jag är redo att växa upp. Jag åker vägen till mormor och morfar eller vägen till Hottebo där vi bodde med pappa för några år sedan och jag minns de ljuva stunder av min barndom då jag cyklade där. Jag älskar mitt förflutna, eller ja, det mesta av mitt förflutna i alla fall. Jag är nöjd med mitt liv men nu är det dags att göra något annorlunda.
Jag minns när jag gick i tvåan och vi skulle gå på treornas student, ett år sedan ungefär, jag tittade på studenterna som var överlyckliga för att gå vidare. En tjej gick upp på scenen och sjöng en av sina låtar och sedan skrek hon "Jag kom in! Till hösten sticker jag till LA!!". Jag blev verkligen imponerad av henne och tänkte "Wow, hon vågar verkligen satsa! Var kommer jag själv vara om ett år? Jag kommer jobba i en tråkig affär och bo in någon lägenhet..." men nu ett år senare satsar jag själv. jag vågar uppfylla mina drömmar, eller i alla fall försöka. Jag tänkte mig in i hennes situation, hur jag inte skulle klara att lämna hemmet, vänner och den värld jag alltid levt i men det känns så annorlunda nu. Jag har Trevor som stöttar mig igenom det här om det behövs. Priset jag betalar för att få vara med mannen jag älskar är långt ifrån så dyrt som det hade varit om jag inte fått vara med honom. Jag har framtiden i mina händer, jag håller hårt i den och tänker inte släppa taget.
picture this.
Här kommer lite bilder...
Midsommarafton, jag leker med Hiro.
Min sista midsommar som bara svensk medborgare var med familjen, släkt och vänner.
När vi firade Jennys 15- årsdag på midsommar morgonen
Mormor, jag och faster
Middag i Kushult med mormor och morfar, mamma och pappa, syskonen och Emmas kompisar.
Kushult, morfar grillar :)
kärt återseende.
I måndags gick jag upp tidigt för att avboka tiden hos doktorn, efter det pratade jag med Trevor innan jag snabbt gjorde mig i ordning för min gäst. Vid 11 kom Jennie körande och vi gjorde oss redo för Falkenberg. Vi åkte dit och åt för att sedan spendera lite pengar. Vi hittade en hel del söta grejer och plockade på oss. Jag prövade även på något nytt istället för bodylotion köpte jag ett bodypowder, Summer hill. Nu är jag beroende. Efter flera timmars shopping bestämde vi oss för att strunta i stranden och åkte hem till Bjärnared för att bada i poolen istället. Efter att ha plaskat omkring en stund så körde vi till Slättelynga där min kära mormor och morfar bor. Vi skulle sova i husbilen :) Vi gick en promenad till våra ställen där vi spenderade mycket tid sommaren 2006. Under bron, vi den lilla "öknen" och sedan gick vi en härlig runda i skogen och pratade. Det är verkligen skönt att ha någon att prata med ibland som är så lik en själv i både tankar och beteende :)
Vi kom tillbaka till Slättelynga, körde och köpte pizza och sedan tittade vi på film i husbilen och åt godis. Kvällen var fylld av kareoke, pinsamma videoklipp och skratt. En väldigt lyckad kväll.
På morgonen var det svinkallt i husbilen och jag flydde in för att leta upp en mössa, jag gick omkring med den halva dan för det kändes som att jag hade frost i skallen - true story. Vi åkte till Ullared och kollade på skor och lite annat smått och gott och gick till sist in på Gekås där jag bara köpte halstabletter för att få växel. Innan dess fikade vi och hade det trevligt. Vi skildes åt och jag åkte hem för att spendera kvällen med Trevor. Det är bara två veckor kvar tills han kommer nu!
Avslutningsvis vill jag säga något till Jennie med australiensk accent:
"Proud is not power" ;)
yippie kay yay.
När jag läste mitt mail imorse berättade Trev att han hade goda nyheter. Jag behöver inte åka till doktorn i Sverige nu utan jag kan göra det i Kanada istället. Jag har en bokad tid på onsdag men ska ställa in den, har varit jätteorolig för jag gillar verkligen inte läkare. Jag skulle åkt till Göteborg, gå till labbet för att ge blodprover, sedan gå till röntgen och till sist undersökas av doktor Sinclair. Det hela kostar cirka 3200 kronor men Trevor ringde till läkarmottagningar i Kanada där det kostar ungefär hälften så mycket och då kan han dessutom åka med mig så jag slipper vara ensam. Jag kan inte beskriva hur lättad jag blev! Nu är det bara att ringa och avboka det hela på måndag och jag hoppas det kommer gå bra annars vet jag inte vad.
Jag börjar bli mer otålig nu när det är mindre än tre veckor kvar. Det är sjukt, jag kan vänta lugnt i 50 dagar men när det är 18 dagar kvar håller jag på att bli tokig. 18 dagar. Wow, snart är han här på riktigt. Vi kommer vara tillsammans igen. Efter lite mindre än fyra månader ifrån varandra blir minnet av hur det är att vara tillsammans något abstrakt men när vi närmar oss vårt mål börjar man minnas igen. Jag minns hur fantastiskt det var. Åh vad jag längtar!
♥
I want everyone to know that I am so proud of my boyfriend Trevor, for never giving up. Thank you my love for the struggle you go through to be with me, I´m starting to see how tough it really is and I will always do my best to support you. Come here and rest in my arms. I am the one who loves you. I will stand by your side. Always.
Din Malin.
