Bus stop.
Hey,
På sista tiden har jag mest bara jobbat. Det går bra och jag har roligt när jag är där, särskilt när Melissa är hyper. Min kropp börjar vänja sig vid att vara uppe sent och sova när det är ljus ute. Det jag gör om nätterna är; larma underkläder, fylla lådorna i butiken samt hyllorna, lägga undan överskottet i lådor och sjunga Grease-låtar. Igår fick vi gratis ögonskuggor, två var och man fick välja, det var en trevlig överraskning.
Jag tycker inte om att ta bussen dock, alla möjliga typer hamnar bredvid en och pratar med en. Vid busstoppet går gamla tanter och tigger, på bussen sitter gamla gubbar med långt hår och skabbiga kläder. Där hemma brukade äldre vara en trygghet. Det känns så overkliget att stå i ett centrum av skyskrapor och vänta på bussen, precis som på film, alldeles ensam. Hur hamnade jag här? Vad gör jag? Jag vågar ju inte ta bussen i en storstad, särskilt inte på natten! Jag vågar ju inte sitta längst bak, där brukade ju alla taskiga osäkra tonåringar sitta från Söderskolan! Ändå gör jag det, och överlever. Ibland vaknar jag upp (mentalt) och inser hur mycket jag vågar göra varje dag, även om det oftast känns som att jag inte gör något direkt utöver det vanliga. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här, i ett främmande land med prinsen från mina drömmar. Är jag dåraktig eller väldigt passionerad som helt plötsligt styrde mitt liv i en annan riktning bara för att jag blev förälskad? Hopplös romantiker. Jag tror att om man vill klara något måste man vara passionerad i ämnet, annars lyckas man inte. Min gamla lärare Mia skrev till mig "Du kan allt du vill", det är sant och jag tänker på det ofta. Det har egentligen alltid kvittat vad andra sagt åt mig att göra om mitt hjärta och min magkänsla gick emot det. Jag är väl annorlunda, men jag är glad att jag blev jag.
Nu känner jag att mitt inlägg tappat den röda tråden och att jag mest babblat på om vad som dök upp i hjärnkontoret, jag hade väl ett behov av att ventilera. Ibland är det överväldigande att vara här, jag måste göra allt från början, växa upp på nytt och då kan det kännas jobbigt men styrkan som växt i mig själv är värt det. Jag fick vad jag önskade: att leva ett unikt liv och inte leva som alla andra.
På sista tiden har jag mest bara jobbat. Det går bra och jag har roligt när jag är där, särskilt när Melissa är hyper. Min kropp börjar vänja sig vid att vara uppe sent och sova när det är ljus ute. Det jag gör om nätterna är; larma underkläder, fylla lådorna i butiken samt hyllorna, lägga undan överskottet i lådor och sjunga Grease-låtar. Igår fick vi gratis ögonskuggor, två var och man fick välja, det var en trevlig överraskning.
Jag tycker inte om att ta bussen dock, alla möjliga typer hamnar bredvid en och pratar med en. Vid busstoppet går gamla tanter och tigger, på bussen sitter gamla gubbar med långt hår och skabbiga kläder. Där hemma brukade äldre vara en trygghet. Det känns så overkliget att stå i ett centrum av skyskrapor och vänta på bussen, precis som på film, alldeles ensam. Hur hamnade jag här? Vad gör jag? Jag vågar ju inte ta bussen i en storstad, särskilt inte på natten! Jag vågar ju inte sitta längst bak, där brukade ju alla taskiga osäkra tonåringar sitta från Söderskolan! Ändå gör jag det, och överlever. Ibland vaknar jag upp (mentalt) och inser hur mycket jag vågar göra varje dag, även om det oftast känns som att jag inte gör något direkt utöver det vanliga. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här, i ett främmande land med prinsen från mina drömmar. Är jag dåraktig eller väldigt passionerad som helt plötsligt styrde mitt liv i en annan riktning bara för att jag blev förälskad? Hopplös romantiker. Jag tror att om man vill klara något måste man vara passionerad i ämnet, annars lyckas man inte. Min gamla lärare Mia skrev till mig "Du kan allt du vill", det är sant och jag tänker på det ofta. Det har egentligen alltid kvittat vad andra sagt åt mig att göra om mitt hjärta och min magkänsla gick emot det. Jag är väl annorlunda, men jag är glad att jag blev jag.
Nu känner jag att mitt inlägg tappat den röda tråden och att jag mest babblat på om vad som dök upp i hjärnkontoret, jag hade väl ett behov av att ventilera. Ibland är det överväldigande att vara här, jag måste göra allt från början, växa upp på nytt och då kan det kännas jobbigt men styrkan som växt i mig själv är värt det. Jag fick vad jag önskade: att leva ett unikt liv och inte leva som alla andra.
Kommentarer
Postat av: Jenny
Hihi, jupp ^^ XD
Trackback
