♥

Hey,

Jag dansar på moln igen. Vi börjar från början...
Alarmet sjöng Bittersweet symphony för mig klockan 2.30 på torsdag morgon. Jag studsade ur sängen och gjorde mig iordning. Jag tog farväl av mitt sovrum samt resten av rummen i huset. Jag gosade med katterna. Vi körde efter 3.30 och jag vilade i bilen. Det var mörkt och mysigt ute. När vi kom fram checkade jag in och fick mina boardingpass, jag checkade in mitt bagage och fick lämna kvar en väska trots att hemsidan för Delta airlines sa att man fick ha två. Så jag blev lite putt och gick upp till säkerhetskontrollen. Jag kramade pappa, mamma och Emma hejdå innan jag gick. Jag fick hela raden för mig själv på planet och njöt av utsikten. Jag vinkade på morfar som jag lovat att göra, trots att han inte syntes till.
När jag kom fram till Amsterdam fick jag sitta där och vänta i fem timmar. Jag lyssnade på musik, lade mig ner med fötterna mot ryggstödet och väntade. Jag köpte min sista lakrisal och minttabletter med de få euro jag hade fått med mig.
När jag gjort säkerhetskontrollen som var än mer avancerad än den i Göteborg satte jag mig när igen. En man som satt mitt emot mig började prata med mig efter att ha sett att mitt pass också var svenskt. Han skulle till Vancouver för konferens. Ha önskade mig lycka till innan han steg på flyget. Sedan var det min tur att stiga på. Jag satt jämte en obehaglig holländare med långt sliskigt hår och dålig hållning, han verkade även oförmögen att le. Men italienaren som satt till vänster om mig tog priset. Han knuffades, tog större delen av min plats och stonkade och stönade. Han behövde resa sig vart trettionde minut och använde sig endast av tre fraser: "Excuse me", "Ojojoj" och "Fuck". Väldigt påfrestande men jag stog ut, det var ändå värt det i slutändan. Maten på planet gjorde mig illamående som vanligt, det enda som inte bråkade med min mage var glassen. Jag började titta på några filmer men tröttnade, till slut blev det Black Swan som jag tyckte var jättedålig och konstig. Jag vilade lite och tittade sedan på Glee, Gnomeo and Juliet och en dokumentär om Van Gogh. Under den sista timmen höll jag på att explodera av otålighet. Nästan framme.
Hjulen slog i marken och planet rörde sig snabbt, i samma takt som mitt hjärta. Jag var i samma område som Trevor! Jag sprang till flygplatsens toaletter och fixade till mig innan jag gick till båset där de frågar vad man gör i deras land. Jag visade mitt intyg till visumet, hämtade mitt bagage och "parkerade" det hon en vänlig kvinna som visade mig till det avskilda rummet där man ska få själva visumet. Jag väntade länge i kön. Snart skulle jag få se Trev. Snart. Det blev min tur och jag svarade på några frågor, fick visumet stämplat in i mitt pass och sedan kunde jag gå, gå till Trev.
Jag gick så snabbt jag kunde mot utgången där folk väntade på sina vänner och älskade. Där var han!! Trev stod i slutet av gången och log mot mig. Jag gick fortare och promenerade med rytmen i mitt hjärta. Han var där på riktigt, det var inte ännu en av mina dagdrömmar, det var på riktigt. Jag kom fram och vi slog armarna om varandra och han lyfte upp mina ben så hela jag var slingrad runt honom. Jag vet inte hur många som stirrade, jag brydde mig inte utan blundade och tog djupa, lättade, lyckliga andetag. Vi kysstes. Gick ut hand i hand och kom fram till bilen. Vi klarade det. Vi hade utstått den plågsamma längtan ännu en gång. På vägen hem stannade vi vid en affär för att köpa lite grejer. Trev fiskade upp mig och bar mig lite inne i affären. Jag bara fnissade av lycka. En kvinna gick förbi mig och sa "Your hair is pretty!" och sedan gick hon vidare. Ännu mer glädje. Vi körde sedan vidare hem, Trev virade ner bilrutan och skrek "MY GIRLFRIEND IS HOME!" till världen. Jag skrattade. Varje gång jag vände mig mot honom chockerades jag av att vara bredvid honom på riktigt. Jag kunde inte förstå det.  
Vi var framme och spenderade resten av kvällen åt att uttrycka vår kärlek, innan jag somnade och spenderade min första natt på länge i hans armar.

Jag är lycklig.