♥

Hey,

Nu är jag i Sverige. Kvällen innan jag åkte var fruktansvärd. Vi åkte först och sa hejdå till Kara och Rory, vi kramades och sedan åkte vi hem. Jag kramade Gord och sedan åkte han. När jag försökte avsluta packningen så brast det och jag sjönk ihop på golvet, Trev kom in till mig och omfamnade mig genast. Det kändes som om jag var döende. Det kändes som att jag skulle spy upp mitt hjärta. Det går inte att beskriva smärtan och den äckliga magkänslan av att inte kunna undkomma tiden. Tanken på att säga hejdå sveper genom magen med en nervös, illamående och förkrossad känsla.
   Vi tog ett sista bad. Trevor sjöng för mig, låtar som vanligtvis får mig att le gjorde mig istället nostalgisk och ledsen. Efter badet grät jag ut ordentligt i Trevors armar och för första gången brast det för honom också. Allt jag sett förut har varit några få tårar men den kvällen grät han i min famn tills hans ögon blev röda och hans kinder våta. Jag kände mig närmare honom mitt upp i vår sårbarhet. Vi myste sedan tills vi somnade, utmattade efter alla tårar och upprivna känslor.
   Dagen kom, den fruktade, avskyvärda dagen. Jag var förvånansvärt positiv på förmiddagen. Vi åt frukost tillsammans, spelade lite kort och gosade. När det var dags att köra grät jag igen medan jag tittade in i sovrummet och lägenheten för sista gången på länge. Vi kom sent till flygplatsen och mitt bagage var för tungt så vi fick skaffa en extra låda, när vi var färdiga hade det mesta av tiden runnit ut och vi fick ta ett snabbt farväl. När jag checkade in väskorna vällde tårarna upp och jag försökte hålla dem tillbaka. Innan jag gick till min gate stannade vi, kysstes, mina tårar rann medan Trev sa att vi skulle ses snart igen, att om det blev för jobbigt skulle han komma till mig direkt. Vi sa att vi älskar varandra och sedan kysstes vi innan jag gick. När de kollade min ryggsäck fick jag verkligen ta djupa andetag för att inte störtgråta. På planet var det ännu värre, fullt av folk, ljust och otroligt ensamt. Jag hade en näsduk att torka några enstaka tårar med. Jag hade panik i brösten och jag ville bara springa tillbaka till Trev. Jag saknade honom redan och hela min kropp värkte efter honom. Jag trodde mitt hjärta skulle slå sönder. Jag väntade tills det blev mörkt och alla sov innan jag grät. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som jag gjorde då. Det blir aldrig lättare att skiljas åt, man vänjer sig inte, tvärtom, det blir bara värre och jobbigare för varje gång.
   Jag var lättad när jag äntligen kom fram och fick se välbekanta ansikten. Det kändes bättre när jag ringde till Trevor. Han berättade att han hade stått i dörröppningen till sovrummet och bara stirrat på sängen när det var läggdags, att han inte visste hur han skulle gå och lägga sig när jag inte var där.
   Det är tomt utan honom, efter att han kommit till min värld kan den aldrig gå tillbaks till hur den var. Den kan aldrig vara fullt så fantastisk som den är med min Trevor Locke. Klockan är snart 3.00 på morgonen, jag kan inte sova. Senast jag sov i min säng, låg han bredvid mig och höll om mig. Jag är dessutom orolig för min katt Nicella, hon verkar ha en inflammation i munnen och jag hoppas att vetrenären kan hjälpa henne imorgon och jag hoppas att hon kommer klara sig.