♥

Hey,

Många närstående säger åt mig att inte vara för stolt, utan komma hem om det inte skulle fungera i Kanada. Jag har ingen anledning att vara för stolt om det inte fungerar, längtar jag hem så får vi helt enkelt ändra våra planer men först ska jag försöka anpassa mig till det liv Trevor lever, för vår skull. Visst är framtiden ändå skrämmande, tanken på att jag är helt beroende av honom under den första tiden utmanar mitt kontrollbehov men det är ändå värt det.
Somliga tycker att vi går fort fram, men så skulle jag inte vilja uttrycka det. Vi är vuxna och vi är ansvarsfulla. Trots att vi endast varit tillsammans "på riktigt" ansikte mot ansikte i en månad, har vi lärt känna varandra så mycket längre via telefon och dator. När kärlek ställer sådana krav som vår gör, handlar det helt enkelt om att lita på varandra. Hade jag mött honom i Sverige, hade han bott här, hade vi inte flyttat ihop om två månader men vi lär oss av detta. Att pröva kärlek genom att bo tillsammans är inte lika plågsamt som att pröva kärleken utan varandra. De här väntan har gett mig stor lärdom, om hur villig jag är att kämpa för något jag vill ha och hur viktigt det är att aldrig ge upp. Jag vet att vi kommer kunna lösa vilka problem vi än möter i framtiden för vi har överlevt månaders väntan, utan kyssar, utan kramar och utan närhet har vi ändå stått fast vid våra önskningar. Jag är tacksam. Trots att jag varit utan min Trev i 9 veckor kan jag säga att jag är lyckligt lottad. Jag har ett bra liv och jag vet att han är värd att vänta på. Väntan har gjort min syn på kärlek ännu djupare och ännu vackrare. Jag uppskattar alla små detaljer mer än vad jag gjort om jag upplevt de varje dag. Jag uppskattar hur han tog min hand och kysste den medan han körde bil. Det har lärt mig att sakna de enkla och trygga minnena, som hur små vattendroppar lade sig på hans axel efter duschen, hur han log mot mig vid middagsbordet hos hans mormor och morfar i Kelowna. Varenda blick, varenda beröring, varenda tillfälle med honom var som månljuset i natten. Det var så vackert. Jag är glad att jag får uppleva det här och att jag får pröva min styrka. Folk undrar hur jag klarar det, oftast får jag jämföra med om de skulle vänta på sina pojkvänner så länge, då förstår dem. Men det är så mycket mer än det. Jag vet att om jag ger upp Trev, ger jag upp all kärlek, jag har älskat förut men aldrig förut har allt känts så fulländat. Ingen är perfekt men min kanadensare är perfekt för mig. Han är min förkroppsligade dröm. Han är den rätta. Det kvittar att jag är ung eller att jag inte haft många pojkvänner för det här är en känsla och känslan är helt rätt. Vi är äkta och med de rena och djupa känslor vi har för varandra kan bara motgångar bli läxor och framgångar bli stegen mot det lyckliga slutet. Vår framtid.