sense.

Hey,

Jag börjar känna det nu. Att jag snart ska tillbaks. Det är 44 dagar kvar nu och jag har den otäcka magkänslan, precis samma som förra gången. Trots att det varit jobbigt att anpassa sig till miljön och människorna här, är det ännu svårare, ja nästan omöjligt, att anpassa sig utan Trev igen. Jag minns hur ont det gjorde förra gången. Det skar i hjärtat och jag skrek inombords.
Att inte bli dragen ifrån honom utan att tvingas ta stegen själv, stegen bort från hans famn.
Att vänta på flyget ensam och försöka stoppa tårarna från att falla, så att inte flygresenärerna runt om ska se.
Att ignorera impulsen att springa tillbaks till honom.
Att försöka minnas den sista kyssen.
Att inte kunna vara här och vaka över honom.
Att inte kunna dra fingrarna genom hans hår.
Att inte kunna se in i hans ögon. Jag hatar det.
Jag älskar honom djupt och rakt igenom mitt väsen.
Men jag har tur för jag har hittat honom, jag kan fortfarande se honom och höra hans röst.
Igår var det ett år sedan vi möttes för första gången, det var första gången han kysste mig.
Jag vet att vägen sträcker sig längre och starkare. Jag ser vår framtid.

Kommentarer
Postat av: `mamma

Vaka över honom????

2010-12-28 @ 21:09:38
Postat av: Malin

Ja, han skadar sig hur lätt som helst, bäddar han sängen slår han i huvudet, lagar han mat så halkar han på golvet osv...

2010-12-28 @ 22:47:41
URL: http://maidenly.blogg.se/
Postat av: `mamma

Okej då förstår jag bättre :)

2010-12-29 @ 10:08:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0