Alberta Ballet's Othello

Hej mina kära läsare!
 
I tisdags kväll gick jag, Trev, Emma och Joel på bio för att se på Hotel Transylvania. Vi köpte en påse popcorn och varsin cola och satte oss i biografen. Filmen var hur mysig som helst och det blev många goa skratt. Men nu vill jag ha en liten fladdermus som husdjur... hur söta som helst!
 
Igår kväll var min klass, jag och min syster på Jubilee Auditorium för att se Alberta Ballet's version av Othello. När vi kom in i salongen där alla minglade såg man damer som var uppklädda och gick omkring på sina höga klackskor, männen bar kostym och de sippade på drinkar. Tänk er då mig som tog på mig varma kläder och vinterstövlar för att 1 Det är snö utanför! och 2 Vi måste ta bussen och sedan gå hem i kylan. Ja lite utanför kände man sig, men nästa gång jag går på ballet och det inte finns någon snö utanför, då jäklar. Vi väntade där ett tag och stötte på Robert, min lärare i bokföring. Så vi pratade lite med honom innan Casie kom och sedan gick vi til föreställningen. Lokalen var enorm, jag har aldrig sett en sen så stor förut och med balkongvy också. Det var enormt och spektakulärt. Scenen täcktes av en stor mörk ridå. Efter några minuter kom en man upp på scenen och tackade folk som bidragit till uppsättningen. Mitt blod började pumpa när han avslutade talet med "Let's enjoy the genius of Shakespeare!" och applåder dånade genom lokalen. Musik tog form. Dramatiskt, uttrycksfullt och inbjudande började baletten. Det var en fantastisk blandning av färger, rekvisita, kostymer, musik och kroppsspråk. Dansen handlade om Othello som blir övertygad av sin löjtnant att hans hustru är otrogen och beslutar sig sedan för att döda henne. En tragedi med andra ord. Hela tiden pirrade det i magen på mig, precis som när man är nykär. Fjärilar, förväntan, nyfikenhet. Jag var mest hänförd när det älskande paret dansade, från början var det passionerat och lyckligt, fyllt med kärlek och gick sedan över till att bli desperat, aggressivt och plågsamt. Jag fascinerades av hur mycket man förstod genom deras kroppspråk, trots att vi inte hörde ett enda ord under de två timmarna så förstod man precis vad som hände. Med kroppsspråket berättade dem om saker som vänskap, konsten att övertyga, bråk, tröst och mycket mer. Musiken hjälpte ju självklart till när man orienterade sig genom dansens gång. Slutet var fruktansvärt känslosam, då Othello dödade sin fru Desdemona med kudden och hon sträckte sig endast efter honom och rörde honom istället för att slå. Hon älskade honom till slutet. Jag grät. Slut. Ridån gick upp och vi applåderade åt dansarna, jag var en av de första få som reste sig i stående ovation, tills alla slutligen gjorde oss sällskap. Efteråt var jag som vanligt- helt salig. Jag vill verkligen gå på balett igen och uppmuntrar att alla provar det. Jag trodde verkligen inte att det var min grej och nu fullkomligt älskar jag det!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0