Three lovely weeks
Hej,
Nu är det bara jag och Trev i lägenheten igen. Det är väldigt tomt och tyst. Så för att bearbeta allt vi gjort tillsammans tänkte jag skriva om allt vi gjort.
26 Oktober...
Anlände Emma och Joel och snusade som små marsvin när vi kommit hem.
27 Oktober...
Shoppade vi först i West Edmonton Mall. På kvällen tog vi bussen till The Haunted Hike.
28 Oktober...
Åkte vi till Pumpkin Patch. På eftermiddagen var jag, Emma och Joel på Telus World of Science utställning av STAR WARS.
30 Oktober...
Var vi på bio och såg på Hotel Transylvania
31 Oktober...
Firade vi Halloween på ett rätt stillsamt sätt. Det var riktigt mysigt, vi såg på Halloween filmer som Sleepy Hollow och Corpse Bride. Samtidigt karvade vi våra tre pumpor. Jag gjorde en fladdermus, Emma gjorde en avancerad pumpa med text och Joel försökte göra en av Jack Skellington men högg sedan av alla hans tänder. Vi fick oss i alla fall ett gott skratt. Den kvällen var riktigt höstmysig med levande ljus i de fina pumporna.
2 November...
Var jag och Emma (plus halva min klass) på Alberta Ballet's uppsättning av Othello i Jubilee Auditorium.
4 November...
Gick vi upp rätt tidigt för att ha en liten road trip till Royal Tyrell Museum i Drumheller. Det är en "dinosaurie-stad." Fyra timmar tog det innan vi var framme. Efter en snabb lunch kom vi fram till muséet. Det var fyllt av fossiler och ben från urtida varelser. De har hittat mycket dylikt i provinsen Alberta med åren. Rätt så spännande. Sedan hade de falska displayer av olika sorters dinosaurier man kunde läsa om. Vi var där hela dagen och kom hem på kvällen.
6 November...
Åkte vi till Whyte Avenue för att äta middag på Daawat. Inredningen var den bästa jag sett än så länge på indiska restauranger. Temat var komplett, men feminina mjuka möbler, varma och kryddiga färger på väggar och tyger, vackra tavlor och ljuva dofter. Alla åt buffé förutom jag som tog mitt vanliga naan-bröd med shahi paneer. Inte lika gott som vanligt men helt okej. De andra verkade tycka om maten. Bäst var nog när Joel fick i sig något riktigt kryddstarkt (för han är lika klen som jag när det kommer till starka smaker.)
7 November...
Drog jag med mig Emma till Shanti Yoga Studio för lite hatha. Hon var lite motstridig till en början men jag fick med henne. Casie mötte upp oss. Det blev lite stretching innan lektionen började. Det var så härligt att träna igen för jag har inte hunnit de senaste veckorna. Dock tror jag läraren blev lite irriterad när jag inte gjorde "trädet" korrekt. Men men. Det var roligt.
10 November...
Gick alla fyra upp tidigt för att köra mot Vancouver. Det var en lång resa. Det var fint att se bergen igen. Vi stannade och åt på Boston pizza. Mycket allsång och historieberättande och sedan var vi framme. Vi träffade Trevors familj först och jag kelade med katten medan de pratade om grannar och klasskompisar och alla andra jag inte känner. När vi kom till lägenheten somnade vi genast.
11 November...
Mötte vi upp med Trevors familj, farmor och Wendy på Dimsum för kinesiskt. Det var roande att se Joel och Emma försöka äta med pinnar, jag var ganska snabblärd har jag kommit fram till. Kanske har jag lite kinesblod i mig, mina ögon är ju trots allt pyttesmå. Hur som helst, jag pimplade mest te eftersom de inte beställde någon mat till mig.
Efter brunchen körde vi fyra till Shannon Falls. Det var en av mina favoritupplevelser under tiden dem var här. Först körde vi till en pytteliten stad och att sedan gå in på ett litet, jättemysigt Starbucks. Det snöade lätt utanför, de hade redan julskyltning med röda detaljer överallt. Mumford and sons låt "I will wait" spelades i bakgrunden och gav hela upplevelsen en mysig irländsk känsla över platsen. Vi beställde varma drycker, jag provade varm äppelcider för första gången som var urgott och bidrog bara till julstämningen. Efteråt körde vi till ett berg och tittade lite och hamnade till slut vid Shannon Falls. Vattenfallet var lika ståtligt och magiskt som jag mindes det, särskilt nu när snöflingor föll framför det. Vi gick omkring lite och körde sedan hemåt.
På kvällen tog vi Skytrain ner till downtown Vancouver och promenerade i regnet bland alla skyskrapor tills vi var jättefrusna. Vi åkte hem och stack sedan till Sokela för att äta en grekisk middag vilket blev avslut på vår söndag.
12 November...
Körde vi över till USA, i Washingtons stat, för att shoppa.
13 November...
Var vi på väg tillbaks mot Edmonton. Jag satt mestadels i baksätet den dagen. Jag och Emma spelade bluff, jag är egentligen mästaren på detta kortspel! Sedan var det allsång.
15 November...
Simmade vi i vattenparken i West Edmonton Mall. Jag och Emma lekte mest i vågorna medan Joel och Trev åkte alla rutchkanorna. Sista timmen spenderades i the hot tub, tills några utländska killar störde oss.
16 November...
Var vi ute på middag med Casie och hennes kille Sadeeq. Det blev en irländsk restaurang kallad O'Byrnes. Det blev mycket prat. Sedan gick vi till en "fest" där min klasskompis DJar. Det var ett rätt skumt ställe så vi stannade inte särskilt länge utan gick våra skilda vägar.
17 November...
Skjutsade vi Emma och Joel till flygplatsen och sa farväl. Jag klarade mig rätt bra, men så fort de försvann ur sikte rann tårarna. Det var så tomt i bilen, i lägenheten, överallt. Första dagen var det tid åt att sörja. Nu är jag tillbaks i allt pluggande igen. Men det var riktigt härligt att ha fler folk i lägenheten, att höra de skratta när jag kom hem efter skolan, eller att smyga på mornarna för att inte väcka dem. Att säga godnatt varje kväll. Jag var riktigt lycklig och saknar de båda nu.
Kärlek
Jag vill gratulera min käraste vän Jennie som förlovat sig med sin Wiktor den 3 november i år! Ni är verkligen skapta för varandra och jag är så lycklig för er skull! Grattis era turturduvor!
Alberta Ballet's Othello
Hej mina kära läsare!
I tisdags kväll gick jag, Trev, Emma och Joel på bio för att se på Hotel Transylvania. Vi köpte en påse popcorn och varsin cola och satte oss i biografen. Filmen var hur mysig som helst och det blev många goa skratt. Men nu vill jag ha en liten fladdermus som husdjur... hur söta som helst!
Igår kväll var min klass, jag och min syster på Jubilee Auditorium för att se Alberta Ballet's version av Othello. När vi kom in i salongen där alla minglade såg man damer som var uppklädda och gick omkring på sina höga klackskor, männen bar kostym och de sippade på drinkar. Tänk er då mig som tog på mig varma kläder och vinterstövlar för att 1 Det är snö utanför! och 2 Vi måste ta bussen och sedan gå hem i kylan. Ja lite utanför kände man sig, men nästa gång jag går på ballet och det inte finns någon snö utanför, då jäklar. Vi väntade där ett tag och stötte på Robert, min lärare i bokföring. Så vi pratade lite med honom innan Casie kom och sedan gick vi til föreställningen. Lokalen var enorm, jag har aldrig sett en sen så stor förut och med balkongvy också. Det var enormt och spektakulärt. Scenen täcktes av en stor mörk ridå. Efter några minuter kom en man upp på scenen och tackade folk som bidragit till uppsättningen. Mitt blod började pumpa när han avslutade talet med "Let's enjoy the genius of Shakespeare!" och applåder dånade genom lokalen. Musik tog form. Dramatiskt, uttrycksfullt och inbjudande började baletten. Det var en fantastisk blandning av färger, rekvisita, kostymer, musik och kroppsspråk. Dansen handlade om Othello som blir övertygad av sin löjtnant att hans hustru är otrogen och beslutar sig sedan för att döda henne. En tragedi med andra ord. Hela tiden pirrade det i magen på mig, precis som när man är nykär. Fjärilar, förväntan, nyfikenhet. Jag var mest hänförd när det älskande paret dansade, från början var det passionerat och lyckligt, fyllt med kärlek och gick sedan över till att bli desperat, aggressivt och plågsamt. Jag fascinerades av hur mycket man förstod genom deras kroppspråk, trots att vi inte hörde ett enda ord under de två timmarna så förstod man precis vad som hände. Med kroppsspråket berättade dem om saker som vänskap, konsten att övertyga, bråk, tröst och mycket mer. Musiken hjälpte ju självklart till när man orienterade sig genom dansens gång. Slutet var fruktansvärt känslosam, då Othello dödade sin fru Desdemona med kudden och hon sträckte sig endast efter honom och rörde honom istället för att slå. Hon älskade honom till slutet. Jag grät. Slut. Ridån gick upp och vi applåderade åt dansarna, jag var en av de första få som reste sig i stående ovation, tills alla slutligen gjorde oss sällskap. Efteråt var jag som vanligt- helt salig. Jag vill verkligen gå på balett igen och uppmuntrar att alla provar det. Jag trodde verkligen inte att det var min grej och nu fullkomligt älskar jag det!!!
