♥

Hey,

Igår skulle vi åkt till en klubb och träffa Mirandra och några fler men på vägen dit hände något oväntat och skrämmande. Det regnade och var halt ute när vi körde mot klubben. Jag var mitt uppe i att byta låt på ipoden när Trev plötsligt miste kontrollen över bilen och vi gled mot mitten av körbanan. Mitten är en upphöjd "barriär", något högre än en trottoarkant, vi körde upp på den. Det guppade kraftfullt och ipoden föll ur min hand, mina glasögon föll nästan av och jag var skiträdd. Vi närmade oss en stolpe, stolpen var precis framför mig och jag fick bilder i huvudet. Jag såg bilder från en film jag fick se i körskolan, när de testade köra en bil mot ett träd. Trädet gick rakt igenom bilen och huvudet på dockan i bilen vreds ett varv. Min hjärna går på högvarv varje dag, jag oroar mig eller jag funderar hur mycket som helst, men de sekunderna vi närmade oss stolpen var första gången i mitt liv då jag inte haft en enda tanke. Jag kände endast hur rädd jag var. Vi slog i stolpen och gled över till andra sidan av vägen, fel sida. Bilarna som närmade sig saktade ner, Trev fick kontroll över bilen igen och körde till närmaste mack. Han stannade bilen. Det första han frågade var om jag var oskadd. Sedan gick han ut och pratade med en taxichaufför som följt efter oss för att se hur det gick. Han kollade hur det gick med bilen som hade fått färg och några bucklor. Ipoden låg vid Trevors fötter. Sedan satte han sig i bilen och jag sa att jag ville hem igen. Så han ringde Mirandra, berättade vad som hänt och körde hemåt. Stolpen låg ner. Min skalle gjorde ont och jag ville kräkas men annars mådde jag fysiskt bra. Vi kom hem, satte oss i soffan och höll om varandra hela kvällen. Vi pratade om hur rädda vi varit och Trev hade dåligt samvete. Han sa att han aldrig vill riskera min säkerhet, att jag är för värdefull. Han försökte lösa vad som hänt men jag tröstade honom och sa att vi kan inte lösa det som redan hänt. Vi var båda i chocktillstånd så vi försökte se lite på film för att lugna ner oss. Sedan gick vi och lade oss, lite sömnproblem men det funkade.
Nu vill jag inte att ni ska oroa er, det kunde hänt vem som helst, var som helst. Vi hade tur. Vi klarade oss. Kanske det hände för att vi skulle skyddas från något värre, om vi åkt och festat kanske något annat hade hänt. Jag ser en mening med allt som händer, kanske var det bara en läxa om att vara försiktig, vem vet? Men jag mår bra, min älskade Trev mår bra och bilen mår ganska bra. Det fixar sig. Jag är lite skakad idag och Trev känner sig fortfarande skyldig men det kommer vi över. Vi är som sagt kackerlackor, oss blir man inte av med så lätt!