wednesday.
Hey,
Så som ni kanske förstår så har jag överlevt dagen. Jag vaknade halv tio och insåg att det var idag jag skulle till doktorn. När jag är galet nervös har jag ingen vidare matlust men klarade ändå att äta frukost och lunch innan Trevor kom hem. Han hade hämtat bordet åt mig men jag var för nervös för att vara uppspelt. Plötsligt var det dags att åka till doktorn. Hjärtat slog fortare för varje meter vi närmade oss. Vi var framme och steg in i en liten klinik med två kvinnor som satt i receptionen, jag lämnade in papper, passfoton och mitt pass medan de höll på med papprena. Sedan fick jag mätas och vägas av doktorn, Stephen Reznek som var jättetrevlig. Sedan fick jag ge de urinprov och efter det satt vi och väntade på Stephens kontor. Först ställde han frågor om min hälsa, om jag blivit opererad, äter medicin, är allergisk, är gravid osv. Sedan sa han att min engelska är perfekt vilket alltid gör mig lika glad. Han ställde lite frågor om hur vi träffades och vart jag kommer ifrån. Han kunde t o m säga "tack".
Efter frågesporten blev vi förflyttade till ett annat rum där jag skulle ta av byxorna och ta på mig en pappersklänning. Trev satt där med mig, hela tiden. Och kallade mig "Paperbag princess" vilket inte var lika gulligt. Sedan kom doktorn in och en sjuksköterska (sköterskan måste medverka som vittne ifall läkaren skulle försöka uttnyttja en). Han kollade mina öron, ögon och min mun. Sedan knackade han på mina axlar och min rygg av någon anledning. Jag fick ligga ner medan han lyssnade på mitt hjärta, knackade på mina armbågar och knäskålar medan han pratade och skämtade. Sedan var det dags för blodprov. Stephen sa "Jag ska försöka att inte skada dig... så mycket." Trev och sjuksköterskan började skratta och jag svarade "Det var tröstande" och alla skrattade. Nålen gjorde lite ont men annars var det ofarligt, han fyllde en liten burk med mitt blod och gav mig ett plåster. Han sa att jag ska hålla koll på några födelsemärken och akta mig för solen, sedan tyckte han att jag skulle kolla upp hjärtat för säkerhets skull - vissa ungdomars hjärtan vibrerar något när de slår vilket oftast inte spelar någon roll men kan vara skadligt.
Sedan tackade vi för oss och körde till ett annat ställe för att röntga mig. Trev kramade om mig och sa att han var jättestolt över mig och tackade mig för att jag gick igenom allt besvär för vår skull. När vi kom fram till röntgen lämnade vi in papper igen och jag fick ta av mig allt på överkroppen och ta på mig en tygklänning som man knyter i ryggen. Sedan gick jag in ensam i ett mörkt rum tillsammans med en läkare och jag fick trycka överkroppen mot en slags tavla, hon sa åt mig att ta ett djupt andetag medan hon skannade, sedan fick jag skriva under papper och efter det var det klart.
Vi åkte för att hämta ut ett paket som jag fått en postavi för och jag kollade genast handstilen, det var mormors! Vi skyndande oss hem och jag attackerade paketet. Jag skrek av glädje för det första jag såg var en MASSA choklad! Mormor vet att jag är en choklad finsmakare :) Sedan hittade jag ett jättefint brev som mormor skrivit till oss och jag översatte det för Trev. Jag hittade ett kuddfodral som mormor lovat att jag skulle få en dag (och jag blev så glad!), där fanns även en liten duk, ett sött kort av Lena Pettersson och julklappar.
Eftersom jag vet att mormor och morfar är flitiga bloggläsare vill jag bara säga det här:
Tack så jättemycket för allting! Det värmer när ni fortfarande skämmer bort en och vi blev väldigt glada. Ni är världens bästa morföräldrar och vi saknar er här borta! Tack för er omtanke, den betyder så mycket.
Nu har jag satt upp bordet i sovrummet och städat iordning, jag är väldigt nöjd. Nu har jag skrivit väldigt mycket känner jag för ögonen börjar bli fyrkantiga. Ha det toppen, jag skriver snart igen.
Så som ni kanske förstår så har jag överlevt dagen. Jag vaknade halv tio och insåg att det var idag jag skulle till doktorn. När jag är galet nervös har jag ingen vidare matlust men klarade ändå att äta frukost och lunch innan Trevor kom hem. Han hade hämtat bordet åt mig men jag var för nervös för att vara uppspelt. Plötsligt var det dags att åka till doktorn. Hjärtat slog fortare för varje meter vi närmade oss. Vi var framme och steg in i en liten klinik med två kvinnor som satt i receptionen, jag lämnade in papper, passfoton och mitt pass medan de höll på med papprena. Sedan fick jag mätas och vägas av doktorn, Stephen Reznek som var jättetrevlig. Sedan fick jag ge de urinprov och efter det satt vi och väntade på Stephens kontor. Först ställde han frågor om min hälsa, om jag blivit opererad, äter medicin, är allergisk, är gravid osv. Sedan sa han att min engelska är perfekt vilket alltid gör mig lika glad. Han ställde lite frågor om hur vi träffades och vart jag kommer ifrån. Han kunde t o m säga "tack".
Efter frågesporten blev vi förflyttade till ett annat rum där jag skulle ta av byxorna och ta på mig en pappersklänning. Trev satt där med mig, hela tiden. Och kallade mig "Paperbag princess" vilket inte var lika gulligt. Sedan kom doktorn in och en sjuksköterska (sköterskan måste medverka som vittne ifall läkaren skulle försöka uttnyttja en). Han kollade mina öron, ögon och min mun. Sedan knackade han på mina axlar och min rygg av någon anledning. Jag fick ligga ner medan han lyssnade på mitt hjärta, knackade på mina armbågar och knäskålar medan han pratade och skämtade. Sedan var det dags för blodprov. Stephen sa "Jag ska försöka att inte skada dig... så mycket." Trev och sjuksköterskan började skratta och jag svarade "Det var tröstande" och alla skrattade. Nålen gjorde lite ont men annars var det ofarligt, han fyllde en liten burk med mitt blod och gav mig ett plåster. Han sa att jag ska hålla koll på några födelsemärken och akta mig för solen, sedan tyckte han att jag skulle kolla upp hjärtat för säkerhets skull - vissa ungdomars hjärtan vibrerar något när de slår vilket oftast inte spelar någon roll men kan vara skadligt.
Sedan tackade vi för oss och körde till ett annat ställe för att röntga mig. Trev kramade om mig och sa att han var jättestolt över mig och tackade mig för att jag gick igenom allt besvär för vår skull. När vi kom fram till röntgen lämnade vi in papper igen och jag fick ta av mig allt på överkroppen och ta på mig en tygklänning som man knyter i ryggen. Sedan gick jag in ensam i ett mörkt rum tillsammans med en läkare och jag fick trycka överkroppen mot en slags tavla, hon sa åt mig att ta ett djupt andetag medan hon skannade, sedan fick jag skriva under papper och efter det var det klart.
Vi åkte för att hämta ut ett paket som jag fått en postavi för och jag kollade genast handstilen, det var mormors! Vi skyndande oss hem och jag attackerade paketet. Jag skrek av glädje för det första jag såg var en MASSA choklad! Mormor vet att jag är en choklad finsmakare :) Sedan hittade jag ett jättefint brev som mormor skrivit till oss och jag översatte det för Trev. Jag hittade ett kuddfodral som mormor lovat att jag skulle få en dag (och jag blev så glad!), där fanns även en liten duk, ett sött kort av Lena Pettersson och julklappar.
Eftersom jag vet att mormor och morfar är flitiga bloggläsare vill jag bara säga det här:
Tack så jättemycket för allting! Det värmer när ni fortfarande skämmer bort en och vi blev väldigt glada. Ni är världens bästa morföräldrar och vi saknar er här borta! Tack för er omtanke, den betyder så mycket.
Nu har jag satt upp bordet i sovrummet och städat iordning, jag är väldigt nöjd. Nu har jag skrivit väldigt mycket känner jag för ögonen börjar bli fyrkantiga. Ha det toppen, jag skriver snart igen.
Kommentarer
Trackback
